Palestinsk författare: Det jag bevittnade i Gaza är en förintelse

Susan Abulhawa: Jag trodde att jag förstod situationen på marken. Men det gjorde jag inte. Ingenting kan verkligen förbereda dig för denna dystopi. Det som når resten av världen är en bråkdel av vad jag har sett hittills, vilket bara är en bråkdel av den här skräckens helhet. Gaza är ett helvete. Det är ett inferno som kryllar av oskyldiga som kippar efter luft. Men även luften här är bränd. Varje andetag kliar och fastnar i halsen och lungorna. Det som en gång var levande, färgstarkt, fullt av skönhet, potential och hopp mot alla odds, är draperat i grått elände och smuts. Förstörelsen är så massiv och ihållande att de fina partiklarna av pulveriserat liv inte hinner lägga sig. Bristen på bensin fick folk att fylla sina bilar med stearat – använd matolja som brinner smutsig. Den avger en märklig vidrig lukt och film som fastnar i luften, håret, kläderna, halsen och lungorna. Det tog mig ett tag att ta reda på källan till den genomträngande lukten, men det är lätt att urskilja andra. Bristen på rinnande eller rent vatten försämrar de bästa av oss. Alla gör sitt bästa med sig själva och sina barn, men någon gång slutar man bry sig. Vid något tillfälle är smutsens indignitet ofrånkomlig. Någon gång väntar man bara på döden, precis som man också väntar…   på vapenvila. Men folk vet inte vad de kommer att göra efter en vapenvila. De har sett bilder på sina kvarter. När nya bilder läggs upp från den norra regionen kommer folk att samlas för att försöka lista ut vilket kvarter det är, eller vems hus den bråtehögen var. Ofta kommer dessa videor från israeliska soldater som ockuperar eller spränger deras hem. Radering av potential i ett land. Radering av hopp på och för en plats. Radering är drivkraften för att förstöra hem, skolor, platser för tillbedjan, sjukhus, bibliotek, kulturcentra, fritidscenter och universitet. Folkmord är en avsiktlig nedmontering av en annans mänsklighet. Det är reduktionen av ett stolt, utbildat, högfungerande forntida samhälle till medellösa välgörenhetsobjekt, tvingade att äta det outsägliga för att överleva; att leva i smuts och sjukdom utan något att hoppas på förutom ett slut på bomber och kulor som regnar på och genom deras kroppar, deras liv, deras historia och framtid. Ingen kan tänka eller hoppas på vad som kan komma efter en vapenvila. Taket för deras hopp just nu är att bombningarna ska upphöra. Det är en minimal fråga. Ett minimalt erkännande av palestinsk mänsklighet. Trots att Israel klippt ström och internet har palestinier lyckats livestreama en bild av sitt eget folkmord till en värld som tillåter det att fortsätta. Men historien kommer inte att ljuga. Den kommer att registrera att Israel begick en förintelse på 2000-talet.